På ett sätt ser jag verkligen fram emot hösten. Börja i en helt ny klass, med helt nya kompisar och helt nya rutiner. Men när jag tänker efter, varför ser jag fram emot det?
Jag vill inte att allt ska bli helt nytt. Jag vill att det ska vara exakt som vanligt. Som det alltid har varit. Komma in i det gamla klassrummet och se alla bekanta ansikten. Ha en helt vanlig dag som man alltid har.
Nu kommer allt att förändras.

Jag kommer inte gå ner till Johanna och gå med henne till skolan något mer. Vi kommer inte att komma fem minuter försent som vi alltid brukar göra. Vi kommer inte sätta oss vid samma bord som Carolina alltid har passat till oss innan vi har kommit till skolan och småprata med varandra alla tre fast lärarna står och pratar framme vid tavlan. Vi kommer inte sucka och gå in på den där dumma mattelektionen med Patrik som vi hatar. Vi kommer inte titta på Storputte och ge varandra blickar och sedan börja asgarva.

Allt det här kommer bara vara minnen från och med nu. Inte en självklarhet. Men dem här minnena kommer jag komma ihåg med glädje.

Vissa i klassen kommer jag tappa kontakten helt med. Andra kommer det vara tråkigare att mista kontakten med än andra. Tyvärr så är det sådant man får leva med.